I morse vakande många av oss till ett delvis snötäckt skånskt landskap. Med tunga huvuden, som vägrade lyfta från den fluffiga och varma kudden, kunde vi konstatera att nu är den här på riktigt, den där så förhatliga vintern. Kyla, blåst, snö och regn om vartannat. Sliriga och hala vägar, frusna fingrar och värkande ryggar till följd av för mycket snöröjning, är ju något som vi ofta kopplar samman med vintern.
Vår höst har också varit tuff. Träningsmässigt har vi avverkat ett 70-tal pass med mycket svett och slit. Tjejerna har varit fantastiska och lojala i sin inställning till all träning som Aldin plågat dem med. Uppslutningen har varit i princip total. Träningen har brutit ner deras kroppar på kort sikt, men också byggt upp dem långsiktigt. Frukten ska inte skördas idag och inte i vår. Kanske om ett år ...
Vi har ofta, i de matcher vi spelat, varit ute på krokiga och sliriga vägar och då ofta i en lätt uppförsbacke. Ungefär som den som finns utanför Björnes hem, där jag såg henne med bister min slita ont i somras. Resultaten har uteblivit och ofta har vi blivit utklassade av motståndarna och lämnat planen med hängande huvuden och ett stukat självförtroende. Men hela tiden har Aldin jobbat målmedvetet och med en självsäker tro på det han håller på med. Balkanstyle, ni vet!
Kom vändningen i helgen? Ja, jag vet inte. Kanske. Jag kan dock konstatera att den kom väldigt, väldigt lägligt. Ungefär som gonggongen i en boxningsmatch. Ni vet när en av boxarna i en boxningsring håller på att försvinna in i dimmorna efter en brutal uppercut och som träffat hakspissen så där klockrent. Efter denna magiska helg är onekligen tjejernas självkänsla och självförtroende på en helt annan nivå än tidigare. Detta kan bära hur långt som helst, men vi måste fortfarande skynda långsamt. Tiden talar för oss tjejer!
Spelmässigt har det också sett mycket bra ut. I synnerhet i försvarslinjen där alla spelare förstått vikten av att jobba tillsammans. Handbollssegrar odlas i försvaret. Det är där allt börjar. Våra motståndare har i helgen sett rädda ut och inte undra på det. Våra tjejer har sett ut som svältfödda och hungriga vargar, som bara väntat på att sätta tänderna i bytet. 37 insläppta mål på 150 minuters handbollspel. Det innebär 1 insläppt mål var fjärde minut! Minst sagt imponerande.
När tjejerna tog sin tredje raka vinst i gruppspelet mot Pandora på förmiddagen idag, låg jag fortfarande och sov efter en natt i statens tjänst. Jag förstod under eftermiddagen att jag missat något grymt bra.
När vår ledare och bärande spelare Emmy med 10 minuter kvar av matchen, fick syna domarens ilsket röda kort, klev alla tjejerna fram och tog ansvar. Vi ledde då med tre bollar och en viss oro spred sig när Emmy satte sig tillrätta på läktaren. Det skulle visa sig vara en obefogad oro. Med vilja och hjärta kommer man långt. En för alla - alla för en!
Slutresultat Pandora-Trelleborg HBK 10-13. Matchens lirare: Hanna Ek.
Tusen tack tjejer för en fantastisk helg!
/Filosoferat genom Jonas.
