Av de ursprungliga 98 lagen är det nu bara 32 lag kvar i USM i handboll och vi är ett av de lagen. Fantastiskt! Förstår ni vilken bragd vi gjort!? Vi gjorde det omöjliga möjligt! Bara 4 av 24 lag som spelade Steg 2, tog sig vidare till Steg 4. Vi gjorde det ingen förväntat sig, men den minnesgode kommer säkert ihåg följande citat som jag publicerade här efter segermatchen mot Kävlinge HK i höstas: ”… jag sticker därför ut hakan och påstår att vi tar oss till Steg 4 i USM om en månad …”. Det kan därför egentligen inte komma som någon smärre chock för er. Jag menar att ni var ju trots allt förberedda mentalt på att det omöjliga kunde bli möjligt.

Inledningsvis vill jag passa på och tacka Handbollskanalen.se för att de i så hög utsträckning bidrog till att vi för första gången tog oss till Steg 4 i USM. För er som ännu inte provat tändvätskan som Handbollskanalen.se saluför, kan jag varmt rekommendera den till kommande grillsäsong. Vilken glöd och hetta den skapar!

Bakgrunden till att laget ”tände till”, var att Handbollskanalen i ett reportage innan Steg 3 gick igenom de 64 lagen i Steg 3. Man rankade lagen och tippade utgången av Steg 3. Moa, vår mittsexa, upptäckte till sin förtvivlan i mitten av förra veckan att Handbollskanalen totalsågat våra möjligheter till avancemang. Denna nyhet spred sig som en löpeld (haha …) i laget. Tjejerna tog dock ”dissen” på rätt sätt och vände det hela till något positivt. Vis av erfarenhet är det ju betydligt enklare att slå ur underläge och när ingen riktigt tror på en. Så, stort tack till Handbollskanalen!

Det finns naturligtvis många, många andra anledningar till att vi lyckats så bra i år. I laget finns en otrolig sammanhållning, både på och utanför handbollsplanen. Alla umgås med alla och nya spelare bjuds in med öppna armar och sinnen i gruppen. Jag inbillar mig att nya spelare känner sig extremt välkomna till oss. Detta har jag också fått bekräftat från flera håll.

Det måste vara extremt kul att vara en del av vårt lag. Jag tänker främst på Fiffie som först flög över halva jordklotet och sen i all hast slängde sig in i en bil på Kastrup och åkte 60 mil t o r för att spela USM. Det kallar jag inställning och passion! Sådant skapar sammanhållning. Tack Fiffie (och chaufför/pappa Klas)!

Jag tänker också på Mathildas föräldrar, Jacob och Ann-Sofie, som tog sig till Göteborg, utan Mathilda, för att se vår avgörande match mot Bålsta på söndagsförmiddagen. Det kallar jag glädje och passion! Sådant skapar också sammanhållning. Tack Jacob och Ann-Sofie för att ni kom och tittade på oss! Fantastiskt!

En bild som etsat sig fast på minnet från helgen, är där samtliga tjejer mer eller mindre barrikaderat sig i ett av hotellrummen. Laget hade fredagsmys på en lördag med godis och en massa hemligt tjejsnack. Behöver jag säga att utrymmet var starkt begränsat, men det hindrade inte tjejerna från att i princip vara staplade ovanpå varandra i något som närmast skulle kunna liknas vid en ormgrop. Sådant skapar lagsammanhållning och goda förutsättningar till bra resultat!

En annan faktor är naturligtvis att vi har enormt duktiga handbollstjejer. Flera råämnen finns i laget. Aldin försöker slipa, putsa och forma dem, så att de ska fungera som en enhet och så att de en dag blommar ut som elitspelare någonstans i världen. Alla förutsättningar finns till detta. Det är bara tjejerna själva som sätter gränserna.

I sammanhanget måste jag passa på att lyfta fram vår tränare, Aldin Muradic. I mina ögon är han en guldklimp, en fantasiskt bra tränare, med ett enormt stort hjärta, både på och utanför handbollsplanen. Vilken passion!

Jag är säker på att handboll surrar i hans huvud 24-7. Han har verkligen öga för sporten. Detaljer som jag inte ser, även om jag skulle utrustats med förstoringsglas, upptäcker denne handbollsfilosof på nolltid.

Hans strävan är att vi ska fungera och spela som ett lag. Han poängterar ofta att handboll är en lagsport. Aldin kan ibland upplevas som ”galen” och hård mot tjejerna, men han har inga egenintressen och hans strävan är att hela tiden utveckla varje individ tekniskt och taktiskt. Hans engagemang är helt otroligt! Om tjejerna orkat och velat så skulle han gärna tränat dem varje dag. Det vet jag. Jag slutar nog aldrig att förvånas och imponeras av denne man. Till detta ska man ha i åtanke att han knappt har någon ersättning för allt jobb och slit han lägger ner, men det är ju en helt annan historia.

Aldin har svårt med svenska språket och det är han och hans omgivning medvetna om. Han jobbar dagligen med att lära sig tala och förstå svenska på ett bättre sätt. Språkförbistringar gör att det ibland uppstår missförstånd som skapar friktioner i relationen med spelarna. När sedan hans heta temperament exploderar i motgång blir situationerna tuffa att hantera, men vi jobbar stenhårt på att förbättra detta.

För mig och Toni är det oerhört stimulerande att vara en del av laget. Vi försöker verkligen balansera vardagen och kyla heta situationer och räta ut missförstånd som allt mer sällan uppstår. Vi fungerar som en sorts buffert, stöd, katalysator, ishink eller tolk, ja vilket ni vill. Vi älskar i varje fall tillvaron!

Slutligen måste jag nämna alla föräldrar, anhöriga och supportrar som tog sig till Göteborg denna kylslagna helg. Vilken uppslutning! Ca 30 tillresta HBK-supportrar stöttade och hejade fram vårt lag. När speakern under matchen mot Bålsta frågade om det fanns några Trelleborgs supportrar, trodde jag taket skulle lyfta. Ni är alla goda föredömen som på ett föredömligt sätt stöttar våra tjejer. Tack till er alla!   

H65 Höör – Trelleborg HBK

På förhand påstod jag att den inledande matchen mot H65 från Höör var nyckelmatchen för möjlighet till avancemang i gruppen. Det skulle också visa sig vara en helt korrekt analys av lagen i gruppen. En analys som ju bekant Handbollskanalen inte klarade av att hantera särskilt väl.

I höstas mötte vi ju H65 i hemma i Söderslättshallen i seriespelet. Det var en match där vi i det närmaste blev totalt utspelade och förnedrade med 24-32. Det fanns därför en viss befogad farhåga inför revanschmötet i USM nu.

I den andra matchen i gruppen mot våra vänner från Mellanskåne tog vi efter en nervös inledning från båda lagen, snabbt kommandot i matchen. Det var litet ryckigt i början och kaos på bänken. Både Moa och Linnea skadade sig. Ur Linneas näsa forsade det blod i enorma mängder och Moas ben skakade så att jag ett tag trodde det skulle ramla av.

När vi väl tagit tag i taktpinnen släppte vi den inte. Vi spelade enormt bra i denna match och i synnerhet försvarsspelet var av yppersta klass. När inte Emmy, Klara eller Linnea stoppade de framrusande motståndarna, så stod Ellie i vägen. Ibland försökte hon t.o.m. nicka undan projektilerna som Höör avfyrade. Hon var fantastisk i denna match och man ska komma ihåg att hon inte stått i mål på ett par månader, varken på match eller på träning. Aldin uttryckte Ellies insats så här: ”No comments!”.

Höör hade inte en chans och vi mosade dem, formligen körde över dem. Både Klara och Linnea såg ut som monster eller maskiner på sina niometers positioner. Stundtals såg det ut som när ett pojklag möter ett flicklag. Den fysiska skillnaden var enorm. Vi såg verkligen starka ut och i efterhand fick vi höra att Önnered imponerats och skrämts av vårt spel.

Rycket i målprotokollet kom i slutet av första halvlek och början av andra halvlek. Jag tror att vi under den perioden gick från en ledning med 9-8 till 20-9. Efter det slappnade vi sedan av och slog av på takten. Det är lätt hänt. Koncentrationen sjönk och H65 tilläts jämna ut i målprotokollet. Den sista delen av matchen vann Höör med 5-1.

Hedvig gjorde sin absolut bästa match någonsin i HBK-tröjan denna eftermiddag vill jag påstå. En fantastisk prestation från denna lilla arbetsmyra som oförtrutet sprang upp och ner längs vänsterkanten, till synes helt oberörd. Inte en svettpärla i pannan och puls som var oförskämt låg under och efter matchen. Hedvig gjorde en enorm insats i försvarsarbetet, men behöver utveckla sitt anfallsspel. I mitt tycke kommer hon för sällan till avslutslägen.

Slutresultat: 14-21

Matchens lirare: Ellie Sandberg-Larsson

Trelleborg HBK-Bålsta

På söndagsförmiddagen ställdes vi mot Bålsta från Uppland i vår andra match i gruppspelet. Seger och vi skulle i princip vara klara för avancemang. Bålsta som vi aldrig stött på tidigare förlorade med ett 20-tal bollar i sin första match mot Önnered och vår värsta fiende var således farbror UNDERSKATTNING.

Det märktes också under inledningen av matchen att Bålsta greppade det halmstrå som fanns för att försöka ta sig vidare till Steg 4. Handboll är en fascinerande sport där man med en liten förändring kan sätta myror i huvudet på motståndaren. Det gjorde verkligen Bålsta till en början. De grupperade ut sig i ett 3-2-1 försvar, vilket gjorde våra niometersspelare stillastående och konfunderade. Aldin har under hösten i princip bara tränat tjejerna att hantera 6-0 försvar, men under våren ska vi träna för att kunna hantera mer utgrupperade försvar.

Bålsta kämpade och slet och spelade stundtals jämnt mot oss. Från min position på bänken var jag dock aldrig riktigt orolig. Vi var för bra och numret för stora för Bålsta denna gång. Våra anförare Emmy, Klara och Linnea hade stundtals lekstuga och gjorde tillsammans 25 av våra 29 mål. De malde så sakteliga ner Bålsta i strumplästen. Mot slutet orkade de inte stå emot Klaras och Linneas kraft och Emmys speed. 

Jag nämnde tidigare att Aldin vill att vi spelar som ett lag. Det innebär att vi ”sätter” varandra i lägen och spelar som ett kollektiv. Det gjorde vi inte riktigt i denna match, utan bitvis var det på tok för mycket ”enmans shower”.

Jag vill lyfta fram Moa som kämpade och slet i både försvar och anfall. Hon har en härlig inställning och vinnarmentalitet inombords. Ibland rinner det dock över och hon kan ta lite onödiga utvisningar. Moa måste därför lära sig att tygla sitt humör. Ni kan säkert också se henne framför er på motståndarnas planhalva. Där flaxar hon ofta omkring intensivt och som en kraxande och tokig fågel när hennes lagkamrater springer hem efter avslutat anfall. Härlig inställning Moa!

Slutresultat: 29-20

Matchens lirare: Linnea Carlström-Mårtensson

Önnered-Trelleborg HBK

På söndagseftermiddagen ställdes vi mot Önnered i en ren gruppfinal. Det är ett lag som vi stött på vid något tillfälle tidigare, bl a. i Lundaspelen för några år sedan. Önnered är ett grymt bra lag med en enorm bredd i truppen. De var med i Norden Cup i julas, som är en inbjudningsturnering för de bästa lagen i Norden. Det säger en del om våra motståndare denna eftermiddag.

Önnereds seger i gruppen var heller aldrig hotad. Jag kan bara konstatera att de var minst ett nummer för stora den dag. Det var liksom aldrig något snack om var segern skulle hamna, även om vi inledningsvis hade 3-2.

Vi hade inte orken och motivationen att mobilisera för att utmana Önnered denna dag. Bensinen var slut. Vi såg tröttkörda ut och kanske tog Aldins matchande av förstauppställningen i övriga matcher ut sin rätt i denna match. Klara mådde inte bra och kände sig både yr och febrig. Emmy var inte heller hundraprocentigt kurrant med sin skadade handled. Det krävs att alla är hundra ”fit for fight” för att vi ska rå på de bästa.  

Linnea med sitt enorma skytte lyckades inte heller riktigt och en 3-4 bollar smet över ribban i första halvlek. Det var skott som gick in mot både H65 och Bålsta. Jag vill ändå hävda att det är viktigt att både Linnea och andra fortsätter skjuta, trots att bollarna inte slinker in i nätmaskerna. Skjuter man inte blir det ju som bekant inga mål. Det är också viktigt att med skottvillighet skapa utrymme bakom försvarslinjen så att linjespelaren får utrymme.

Avslutningsvis vill jag berömma spelare 8-14 i laget, d v s de som börjar på bänken. De 7 tjejerna har minst lika stor del i lagets framgång. Att från bänken heja och stötta sina kamrater och att vara förberedd på inhopp är superviktigt. Deras lojala inställning och att inte hänga med huvudet för att man inte börjar på planen är centralt för framgång. Utan dem hade vi inte varit i Steg 4. Det är helt avgörande om vi ska lyckas att de går in och tar ansvar när de verkligen får chansen.  

Slutresultat: 23-15

Matchens lirare: Klara Almgren

/Krönikan nedtecknad av Jonas