Tidigt, tidigt i lördags morse lämnade vi Söderslättshallen bakom oss för att resa de 64 milen till Sorunda, strax norr om Nynäshamn. Ett äventyr som många av oss sett framemot. Nu äntligen var det dags. Slutexamination. Det var upp till bevis. Det vi sett framemot och tränat för under flera veckor, Steg 4 i USM. Lagets största matcher någonsin väntade 8 timmar bort. Bussen var fylld till bristningsgränsen av förväntansfulla spelare, tränare, föräldrar, farföräldrar, syskon och andra hängivna supportrar. Stämningen var god och den sociala samvaron skapade band mellan oss som troligen inte annars skulle uppstått.

     

Efter drygt 8 timmars bussresa rullade vi så äntligen in på parkeringen vid Sunnerbyhallen. Hade vi kört fel? Hallen låg långt ute från all ära och redlighet. ”In the middle of nowhere”. Omgärdad av skog. Vi som skulle till storstan och hälsa på kungen. Ja, i varje fall skulle Felicias farfar, Trajan, det. Men Sorunda gjorde oss inte besvikna. Tvärtom. Detta var en handbollsidyll. En hall som andades och luktade tradition. Ett gemyt utöver det vanliga.

”Hela” Sverige verkade ha samlats i Sorunda denna helg. Piteå var där, även Bollnäs dök upp och så vi från Sveriges sydligaste stad. Exotiskt så att det förslog. Idrott när den är som bäst. Och arrangemanget gjorde ingen besviken. Sorunda levererade och gjorde onekligen sitt yttersta för att skapa trivsel. Matcherna sändes live på You-tube och speakern var fenomenalt bra med härliga kommentarer och intensiv ”dunka-dunka” musik.

Det kändes stort när tjejerna strax innan klockan 17.30 sprang in i hallen via en bakdörr för line-up till matchen mot Lillpite. Musiken från Pirates of the Caribbean dånade i högtalarna. Ljuset var släckt i hallen och det var bara strålkastarna och det blinkande spotlightljuset som gjorde det möjligt att få en skymt av våra tjejer. Det kändes stort och jag är övertygad om att tjejerna alltid kommer att minnas det ögonblicket med välbehag.

Vi fick också en perfekt start på matchen. Snabbt ryckte vi till oss en 2-0-ledning och det kändes tryggt. Tjejerna slappnade av, men plötsligt, och mindre lustigt, var vi i underläge. 2-3. Matchen igenom präglades av ett intensivt krigande från båda lagen. Jag minns särskilt Fiffies offervilja när hon i anfall lyckades hålla en förlupen boll i spel genom att på Emmy-manér, kasta sig ”simmande” raklång längs sidlinjen. Det kallar jag inställning!

Många på läktaren njöt av den frejdiga och spännande handbollsmatchen som utspelades på plan. Våra tillresta supportrar bankade med sina ”klappor” och gjorde sitt för att hjälpa oss. Vi visste att detta var en mycket viktig match för våra fortsatta möjligheter att avancera från gruppen. Tjejerna gav allt och våra vänner från norr verkade inte ha scoutat Linnea C särskilt väl. Hon hade ”lilla julafton” och bombade in 11 mål. Hon var ostoppbar och höll oss kvar i matchen in i det sista.

Rättsskiparna verkade inte gilla oss särskilt mycket och var matchen igenom en nagel i ögat på oss. Vårt tuffa försvarsspel uppskattades inte och flera mycket tveksamma domslut tillföll Lillpite. Fem straffar och flera av dem extremt ”billiga”. Det som upprörde mig mest var deras ”aggressiva” dömande med yviga gester och höga visselkonserter. Det kändes onödigt att ta till den sortens metoder. Jag tror nästan att våra tjejer blev lite rädda emellanåt.  

Vi lät oss dock inte nedslås och med sju minuter kvar ledde vi med 22-21 och hade bollen i anfall. Vi missade och Lillpite vände till sin fördel. 22-23. Med en minut kvar fick vi bollen i underläge 23-24. Klara kom till ett bra läge, men sköt mitt på målvakten och förlusten var ett faktum. 23-25.  

Matchens lirare: Linnea Carlström Mårtensson

Matchens kämpe: Emmy Hoang

 

Efter att ha sett Frans dominera Mello och efter ca sju timmars sömn i härliga hotellsängar, vaknade vi till ett frostigt Södertälje. Efter att ha avnjutit en härlig hotellfrukost och var vi redo för strid igen. Hemmafavoriten Sorunda stod på andra planhalvan. Detta Sorunda med massor av duktiga handbollsspelare som vann USM förra året. Fanns det verkligen en chans att vi skulle kunna rubba storfavoriten?

 

Även i denna match fick vi en perfekt start. Efter 7 minuter ledde vi med 3-2. På 6 minuter förändrades sedan allt. Verkligheten kom i fatt oss. Lagmaskinen Sorunda sattes i rörelse och plötsligt och ur vårt perspektiv, mindre lustigt, stod det plötsligt 3-8 på resultattavlan i Sorundas favör. Vi hängde inte med och drog på oss onödiga utvisningar. Att försöka hålla jämna steg med ett av Sveriges bästa handbollslag med tre man på utvisningsbänken är i princip en omöjlighet. Totalt i matchen drabbades vi av 8 utvisningar mot Sorundas två, vilket ju naturligtvis inte stärkte våra odds att vinna en match mot de svenska mästarna.

 

Vi slutade också spela kollektiv handboll och våra tre generaler på niometers positionen körde ideligen fast. Motståndarna hade naturligtvis läst av Linneas skottstyrka och hon kom inte alls till i den utsträckning som hon gjorde i matchen mot Lillpite. Det finns mycket att lära av denna match, en sak är att inte jaga mål, utan jaga spel. Detta predikar Aldin ständigt. När vi börjar jaga mål så blir det ofta enmansshower och snabba avslut från niometerspositionerna. Detta ska vi undvika och istället lugna ner oss och köra ”rulle” vänster eller höger. Vi ska försöka få med linjespelaren i spelet och inte drabbas av panik. Den resa vi gör är ett ständigt lärande där vi förhoppningsvis drar erfarenhet och utvecklas av våra misstag.

 

När vi bytte sida i halvlek så ledde Sorunda med 14-7. Något hände och våra tjejer lyfte sig. Mål för mål närmade vi oss Sorunda i matchprotokollet under inledningen av den andra halvleken. Plötsligt stod det 14-10, samtidigt som vi hade bollen i anfall. Närmare än så kom vi dock inte. Vi började jaga mål igen och så var den dagen körd. Den följande tiominutersperioden förlorade vi med 10-1, och matchen var naturligtvis avgjord.

 

Aldin valde då att vila Klara, Emmy och Linnea, och istället fick Hanna E, Hanna Y och Malin chansen. Jag tyckte verkligen de tog den och gjorde en storstilad insats de sista 15 minuterna, där de visade att de både kan, vill och vågar. Hanna E fick också göra två snygga mål. Simone kom in i målet och de sista sex minuterna släppte hon ingen boll bakom sig. Härligt! Tjejerna som kom in i slutet putsade verkligen till siffrorna och istället för en förnedring, blev det en hedersam förlust, 16-27.

 

Matchens lirare: Emmy Hoang

Matchens kämpe: Moa Svendsen

 

I den sista matchen mot Arbrå från Bollnäs spelade vi för hedern och för att undvika sistaplatsen i gruppen. Vi ville verkligen ta en seger med oss hem till Skåne. Ännu en gång fick vi en perfekt start. Försvarsspelet var grymt och Arbråspelarna kom inte igenom vår försvarsmur. När de gjorde det någon enstaka gång, så stod Ellie i vägen där längst bak. Det såg grymt stabilt ut och vi ledde med 5-3 efter 14 minuter. 

Plötsligt förändrades allt i ett nafs. Emmy förvisades till botbänken och genom fyra kontringsmål under utvisningen, förvandlades vår ledning till underläge 5-7. Vi låg under med 11-7 som mest, men gav aldrig tappt. Vi kämpade och slet och hade hela tiden vår högljudda och skönsjungande publik i ryggen. Stort tack till Björnes storebror, Emil, vår egen Capo, som oförtrutet ”eldade” på alla föräldrarna. Ni var brutalt grymma!

 

När andra halvlek startade låg vi under med 12-10. Resterande del av matchen var en gastkramning. En grymt jämn och sevärd handbollsmatch där båda lagen ville vinna till varje pris. Tänk att en handbollsmatch som egentligen inte betyder något kan betyda så mycket! Vår heder stod på spel. Jag hade ju dessutom slagit vad med deras ena tränare (Tony) om en ”skummande dryck” i Bohus Cup om en månad. Vinst var således av central betydelse.

 

Arbrå hade en grymt duktig vänster 6:a, Hanna Sundberg, med ett enormt upphopp, där hon verkade kunna sväva i luften i en evighet. Med armen högt lurade hon Ellie ett par gånger. Bl a en lobb i den högre skolan. Våra ettor i försvaret blev också lurade några gånger, när hon lockade ut dem och sedan tempoväxlade. Fantastiskt häftigt att se!

 

Ellie var brutalt bra i denna match. Hon räddade oss flera gånger och vikten av en bra målvakt i handboll blev oerhört tydlig i denna match. Tänk om Ellie tränat målvaktsspel också! Men kanske hade hon inte varit lika inspirerad då, vem vet. Målvakter är ju lite konstiga och ett säreget släkte.

 

Till skillnad från matchen mot Sorunda visade vi i denna match prov på en kollektiv laginsats. Det är viktigt att förstå att handboll är en lagsport. När jag ögnar igenom arbetsprotokollen från matcherna kan jag med glädje konstatera att vi hade många målskyttar i samtliga matcher i turneringen. Tidigare har det varit vår akilleshäl, att bara några få gjort mål. Mot Lillpite gjorde 7 av tjejerna mål, mot Sorunda gjorde också 7 av tjejerna mål och mot Arbrå gjorde 8 av tjejerna mål. Det visar på bredd, som kan bli ännu bättre.

 

Mot slutet ledde vi med 20-18, men Arbrå kom tillbaka och utjämnade. Aldin blev ”tosig” på mig och Toni när vi inte la timeout-kortet i ”rätt” tid. Jag tror vi behöver träna på det faktiskt. Det är en konst ska jag berätta. Fingertoppskänsla eller som tysken skulle sagt, fingerspitzgefüll! I en uppeldad och stirrig match är det inte det enklaste här i världen. Toni höll kortet i handen, men valde att avvakta vid ett tillfälle i slutet. Han såg att Fiffie fick bollen på linjen, men tyvärr missade hon läget och Toni stod kvar med kortet i handen. Aldin var inte glad. Vid nästa tillfälle, i ledning 21-20, när Arbrå missat sitt avslut, la vi enligt Aldin kortet för tidigt. Vi skulle låtit klockan ticka på några extra sekunder tyckte han. Som sagt, vi på bänken behöver tydligen också träna. Slutresultat: 21-20.

 

Så här skriver Marie Pettersson (mamma till en av tjejerna i Sorunda) på vår hemsida: ”Sorunda-laget och publik/föräldrar imponerades stort av era tjejers fantastiska kämparglöd och positiva inställning på plan!! Att aldrig ge upp utan ge 100 procent i alla lägen (oavsett hur dissad man blir av handbollskanalen.se) och prestera fina insatser på plan, både som lag men också som enskild individ”. Detta är något vi som lag och individer ska ta med oss in i framtiden. Tack Marie för de värmande och stärkande orden!

 

Matchens lirare: Ellie Sandberg-Larsson

Matchens kämpe: Klara Almgren

 

Allting har ett slut, så även vårt äventyr 2015/16 i USM. Trötta, nöjda och tillfreds satte vi oss till rätta för färd tillbaka till Skåneland. Bojan, vår fantastiske busschaufför och ledsagare denna helg, tvangs dock göra ett kortare stopp på vägen för att fiska upp en bortglömd locktång på ett hotell, någonstans centralt i Södertälje ...