I onsdags var vi i Karlsundshallen i Landskrona och spelade hemmamatch mot Gubbarna Wargo från Landskrona. Ja, tänk som det kan bli. Med uppskjutna matcher, egna hopplösa träningstider (där man skulle kunna lägga sådana här matcher) och ett tight spelschema, kan det bli så här.
Genom åren har vi haft mycket svårt för GW Landskrona. De var tidigare nästintill omöjliga att besegra och den minnesgode minns säkert att vi så sent som i somras förlorade mot dem i en dramatisk match i 1/16-delsfinal i Åhus Beachhandboll. Nu är det andra tider och det är vi som är på G.
Till skillnad från oss har deras spelartrupp decimerats betydligt och de tvingas använda flickor födda 2002. Några tongivande spelare har också slutat, men fortfarande finns det kapacitet i laget. Vänstersexan (Ellen) och vänsternian (Elin) håller hög nivå i sitt handbollskunnande. Ellen ska ju tillsammans med bl a Emmy till Rikslägret 1 i Katrineholm om någon vecka. Så underskattning kan kosta och även om jag inte är helt säker på det, så var det nog en uns av underskattning inblandad i Ankarets förlust i söndags. Då vann nämligen GW sin första match i serien för säsongen mot just Ankaret.
Inledningsvis var vi inte heller helt fokuserade och vi missade hårresande öppna lägen. Visst, målvakten gjorde några räddningar, men underskattningen låg där och gnagde. Vi är numera ett betydligt bättre handbollslag än vad GW Landskrona är. Vi har större bredd och hotar från många flera positioner. Det var egentligen inget snack om var segern skulle gå denna afton.
Efter en timeout och några väl valda ord av Aldin på det serbokratiska språket blev det skärpning. Målskyttet kom igång och Klara hade stor show denna afton. Hon var mycket bra och gjorde en av sina bättre matcher denna vår. Hon har ett stort krigarhjärta och är en härförare i synnerhet i försvarsarbetet. Klara noterades för 9 mål denna afton.
Under matchen kunde jag se intentioner till att vi spelar som ett lag. Vid en handfull tillfällen hittade niometersspelarna Moa eller Sofie på linjen och oftast var de båda skoningslösa i sina avslut från sex meter. Jag vet att Tina (Sofies mamma) önskar att tjejerna i än större utsträckning försöker hitta linjen och i synnerhet när den står helt solokvist. Detta handlar mycket om spelförståelse och att lyfta blicken från de som ska leverera bollen. Det handlar också om timing mellan sex- och niometersspelarna och att man inte på förhand ska ha bestämt sig för att skjuta eller passa.
I halvlek hade vi en betryggande ledning på 17-7, vilket märktes hela den andra halvleken. Koncentrationen var inte på topp och vi borde vunnit med 20 bollar. Nu slutade matchen 28-18 i vår favör.
Linnea Ambjörn gjorde denna kväll sin absolut bästa match någonsin i HBK-tröjan. Hon var strålande och är ett bra exempel på att träning ger färdighet. "Björne" har hög träningsnärvaro och har trots sina ömmande knän kämpat på under många år. Numera slänger hon sig hänsynslöst in i målområdet och buklandar som få andra i laget. Från att ha varit Björne med hela HBK, är det numera "Sälen" som gäller. Enligt storebror Emil har han plågat henne under lång tid på betonggolvet i deras garage i Minnesberg.
Sälen skjuter också hårt, bra och varierat. Från sin vänsterkant dundrade hon in fyra bollar. Jag tror hon fick fem chanser och det torde innebära en utdelning på 80%. Min förhoppning är att Sälen fortsätter utvecklas och blommar ut än mer denna vår. Hon behöver träna kondition och styrka. Där finns utvecklingspotential.
En annan kantspelare värd att nämnas är Mathilda som efter en allvarlig nyckelbensskada i höstas, kommit igång på allvar. Mathilda gjorde och en mycket bra match denna afton. Hon kämpade bra i försvaret och höll flera gånger Ellen i motståndarlaget (V6) i strama tyglar, trots många kilos skillnad. Anfallsmässigt kom Mathilda till fyra avslutslägen. Det är grymt bra att hon kommer till avslut och att hon tar dem. Det visar på självförtroende. Tyvärr blev det dock ingen utdelning denna afton och Mathilda behöver träna på att bli lugnare i sina avslut. Jag känner att hon stressar när hon får sina lägen. Hon skjuter utan att titta var målvakten står. Träning, träning ...
Jag noterade också att vi hade 10 (!) målskyttar i matchen. Det är fantastiskt bra och visar på enorm bredd och kapacitet. Jag noterade också under matchen skratt och leenden bland tjejerna. Glädje är en viktig ingrediens i all idrott och i synnerhet om man vill att det ska gå bra. Fortsätt skratta!
Tyvärr skadade sig Linnea C i slutet av matchen och fick utgå med en skada i ena handen. Efter sjukhusbesök visade det sig att skadan inte var så allvarlig som vi först befarade och förhoppningsvis är Linnea snart tillbaka på handbollsplanen igen. Härligt!
/Konstaterat av Jonas.
