När förlorade Trelleborg HBK Flickor A senast en handbollsmatch?
Den minnesgode vet att det var 39 dagar eller om ni så vill, 936 timmar sedan. Inte sedan matchen mot Sorunda 13/3 i Steg 4 i USM har vi vandrat av planen med nedsänkta huvuden. I åtta (8) tävlingsmatcher i rad har vår förlustnolla varit intakt. Under de åtta matcherna har vi vunnit sju och spelat oavgjort i en och den borde vi i ärlighetens namn faktiskt också vunnit, eller hur? Det inger verkligen respekt!
Jag är grymt imponerad över våra tjejers utveckling den här säsongen. Jag tror också att det var en av de bidragande orsakerna till den mindre goda prestationen mot IFK Malmö i finalen i Skånemästerskapen i söndags. Vi vann förvisso matchen, men tjejerna var inte närvarande och enligt mig väldigt ofokuserade. Ödmjukheten var som bortblåst och vi trodde att vi vunnit på förhand. Det var således bara till att ställa ut skorna eller hänga fram tröjorna.
Så enkelt vinner man som tur är inte handbollsmatcher. Underskattningen var vår största motståndare denna eftermiddag. Tänk att vi kommit så långt att vi underskattar motståndare. Det torde innebära att vi tror/tycker/vet att vi är bra.
Vi ska inte på något sätt övervärdera insatsen i söndags. Vi är ett långt mycket bättre handbollslag än IFK Malmö. Efter en minst sagt dålig start med underläge på 4-5 bollar, tog vi oss samman. Vi drabbades aldrig av panik, utan malde på. Sakta men säkert segade vi oss ifatt. Det riktigt publikfriande spelet ville dock inte infinna sig.
Vår bredd på både trupp och spel, var helt avgörande. Vi är dessutom betydligt konditionsstarkare. IFK Malmö hade i princip två spelare som inledningsvis gjorde lite som de ville. När sedan den ena fick rött kort i mitten av andra halvlek, var matchen över.
Det kommer inte heller att stå i några historieböcker att det bara var två deltagande lag i Skånemästerskapen 2016. Men man kan inte mer än vinna och vi kan därför numera titulera oss SKÅNEMÄSTARE!
De flesta som var i hallen kommer nog tyvärr inte att minnas så mycket av själva spelet, utan mer av en händelse av ytterst märklig karaktär. Några av er förstår säkert vad jag syftar på.
Ibland kan jag tycka att idrotter har konstiga regler som är väldigt fyrkantiga och inhumana. Det finns också ledare som inte borde vara ledare av ungefär samma orsaker. Handboll har sina såna svarta får, både i regelboken och längs sidlinjerna. Det fick vi på nära håll uppleva i Färs & Frosta Arena i söndags.
Toni blev varnad (och skulle egentligen blivit utvisad!!!) när han visade omtanke och mänsklighet och sprang ut på planen för att hjälpa en skadad spelare i motståndarlaget. Spelaren slog huvudet i golvet i en närkampssituation och blev liggande på golvet. Tränaren hos våra motståndare var måttligt intresserad och tittade bara lite förstrött på vad som pågick på plan. Trots klartecken från domarna stod han lugnt kvar vid sidlinjen. Till slut kunde inte Toni bärga sig och sprang ut till den nödställda spelaren.
Spelaren fördes så småningom till sjukhus med en kraftig hjärnskakning. Hon mindes inte mycket av händelsen och såg verkligen "groggy" ut när hon leddes av planen. Tränaren tog inte heller någon notis om den skadade spelaren när hon leddes ut. När Toni tog kontakt med spelarens pappa långt efter matchen, så hade fortfarande inte tränaren hört av sig till dem. Man häpnar!
/Filosoferat och kommenterat av Jonas
