Många påstår att Åhus Beachhandboll inte har ett dugg med handboll att göra. Må så vara, men Åhus Beach är så mycket mer än bara handboll. De som varit i Åhus vecka 29 förstår det. Det är så mycket glädje och gemenskap. Det är svensk sommar med sol och bad. Det är en riktig folkfest. Och alla verkar älska det, precis som jag. Folk trivs verkligen. Det är mycket skratt. Som ledare är det oundvikligt att inte lägga märke till hur spelare, ledare, föräldrar, vänner och kompisar och andra runt omkring en själv mår bra. Man rycks med i glädjetåget som susar förbi. Det är liksom oundvikligt på något sätt. Man kan inte bara stå kvar på perrongen när glädjevindarna sveper tag i en.   

Sen är ju faktiskt Åhus Beach, handboll också, fast i en annan och omstöpt form. Kritikerna häcklar sporten, men jag ser det som ett häftigt och annorlunda avbrott från det vardagliga. Det är också ganska kul att titta på och ofta blir matcherna väldigt spännande med mycket intensitet. Jag är övertygad om att beachhandbollen är här för att stanna och jag älskar verkligen det koncept som Åhus arbetat fram. Jag tror också att det kan bidra till att den ”riktiga” handbollen utvecklas än mer. Det ena utesluter således inte det andra.

Nu är dock Åhus Beach slut för i år och totalt deltog det 1300 lag. En imponerande mängd lag. Med snabb huvudräkning innebär det ungefär 5000 spelare, minst. Trelleborg HBK:s Flickor A ställde i år upp med två lag i F99-klassen och ett lag F00-klassen. Det är med glädje jag kan konstatera att vi har en oerhörd bredd på vår trupp, då alla tre lagen avancerade till A-slutspel. Få andra klubbar kan stoltsera med det. Den riktigt framskjutna placeringen låter dock vänta på sig till nästa år.

Jag valde i år att formera två jämna lag i F99-klassen. Båda lagen placerade sig som treor i respektive grupp, vilket innebar möte med två tvåor (IFK Tumba och H65 från Höör) från andra grupper. Båda lagen föll på målsnöret i 1/8-delsfinalerna. Det var spöklikt konstigt. Vi spelade på banorna intill varandra och när slutsignalen ljöd stod det 11-11 på de båda banornas resultattavlor. Sudden death fick tillgripas. Uppkast och så plötsligt död alltså. Och visst dog vi alltför hastigt. Tyvärr.

I F00-klassen blev vi också trea i vår grupp och ställdes i 1/8-delsfinalen mot Staffanstorp (Flickor 01). Vilken match det blev. Jämnt hela vägen. När det var två minuter kvar av matchen ledde Staffanstorp med två mål och hade bollen i anfall. Jag kände då att vi var i brygga. Vi var nere för räkning och vacklade i ringen. Det vänder dock snabbt i handboll och i synnerhet i beachhandboll. Vi lyckades slingra oss ur greppet som Staffanstopstöserna kopplat på oss. Plötsligt fick Staffanstorp en spelare utvisad. När blott 20 sekunder återstod av matchen och i uddamålsunderläge gick vi till anfall. Emmy kvitterade på sitt på sitt hänsynslösa och karakteristiska sätt när det bara återstod sekunder. 11-11 igen! Allt för spänningen tjejer. Tur man är utrustad med ett starkt hjärta och inte alltför svaga nerver, annars hade min saga här på jorden varit all. Plötslig död!

Dags för sudden death igen alltså. Denna gång vann vi uppkastet. Utan att överdriva alltför mycket kan man säga att det är grymt viktigt, för att inte säga livsnödvändigt, att sno till sig bollen i det här läget. Feli tog snabbt en position bakom motståndarnas försvarslinje (spelförståelse), samtidigt som Linnea C-M snappade upp bollen som domaren skickat upp i skyn. Med en precis passning friställde hon Feli som var skoningslös i sitt avslut. Glädjen var total. Jag och Toni rusade in på plan och bara skrek av glädje och hoppade och skuttade runt tillsammans med högen av spelare i värsta kaoset. Att en vuxen man med grånat hår kan bete sig så. Det är obeskrivligt vilken glädje och eufori man känner i den stunden. Fantastiskt!

Att vi sedan i kvartsfinalen inte riktigt kunde mobilisera den kraft som krävs för att rubba Eslöv, är en helt annan sak. Tyvärr rann det iväg i matchprotokollet och utklassningen låg och lurade runt hörnet. Vi missade våra lägen och lyckades inte hindra Eslöv i deras attacker. Eslöv kan verkligen det här med Beachhandboll och de är otroligt skickliga. Fyra man som i princip spelar non-stop hela turneringen. Jag är så imponerad. I finalen ställdes Eslöv mot Silwing Troja. Matchen var helt otroligt spännande och fenomenal och Eslöv vann naturligtvis. Grattis!

Jag är som alla vet ingen skolad handbollstränare och egentligen begriper jag mig inte alls på sporten. Det är dock enormt kul att coacha ett lag under en sådan här intensiv turnering som just Åhus Beach. Det är hela tiden en balansgång att låta alla få så mycket speltid som möjligt och samtidigt försöka vinna matcher. Många parametrar ska vägas in i denna balansgång. I mina avväganden, förutom de rent taktiska, ska jag också bedöma spelarens förmåga, kondition, form och inställning. Alla får långt ifrån lika mycket speltid, men jag tror och hoppas att de flesta var nöjda när de styrde kosan söderut.

Samtliga våra tjejer har i år i Åhus generellt visat prov på en fantastisk inställning och sammanhållning. Inga egofasoner. Det är ett sant nöje att vara ledare för dem. Just vikten av sammanhållning i laget har jag poängterat för tjejerna. Flera av dem har under dagarna i Åhus hört mitt mantra upprepade gånger: ”Laget går före Jaget!”. Det är viktigt i all lagidrott och i synnerhet i handboll. Spelaren på bänken är lika viktig som den stora målskytten eller burväktaren längst bak. Två tjejer som verkligen visade prov på att laget går före jaget var Moa och Fiffie som ju inte fick vara med F00 och spela. Trots det var de med och peppade innan matcherna, de stod vid sidan och hämtade bollar under uppvärmningen och alltid med ett leende på läpparna. De fanns där och var med i gemenskapen, utan egofasoner. Laget går före jaget. Tack Moa och Fiffie!

Trots ovan resonemang skulle jag ändå vilja lyfta fram tre tjejer som verkligen levererat under turneringen och som inte alltid får den största uppmärksamheten:

Hanna Ek har stundtals under säsongen haft mycket svårt med målskyttet och brottats med ett stukat självförtroende. I Åhus var hon helt fenomenal med en härlig timing och ett grymt skott! En kämpaglöd av sällan skådat slag och en enorm arbetskapacitet.

Linnea Ambjörn får inte mest speltid av alla, men hon levererar när hon verkligen får chansen. Det är sällan Björne undviker att göra mål när hon får läge vid linjen. Där är hon skoningslös med ett bra och rappt skott.

Felicia Lazarevska är ett år yngre än sina kamrater, men totalt hänsynslös och grymt stark i sitt försvarsarbete. Det är sällan hon släpper någon förbi sig och jag tror spelaren på vänsterkanten i Staffanstorp fortfarande drömmer mardrömmar om Feli. Kampen mot henne vann du med 10-0!

Till sist vill jag framföra ett stort tack till alla tillresta föräldrar, släktingar och vänner för ert stöd. Ni är fantastiska allihop och hela laget uppskattar verkligen er närvaro. Stort tack också till P-O (Moas pappa) för att han tog sig an coachningsrollen i ett av lagen.

/Tankarna delgivna er av Jonas