Vissa påstår att det är en styrka att vinna, trots att man inte spelar på topp. Det gjorde vi idag, men något saknas onekligen i vårt spel. Det har på något sätt gått i stå. 

I handboll och i många andra bollsporter krävs att man har en motor, en pådrivare och speldirigent. En härförare som eldar på trupperna och visar vägen. En som slänger sig efter de omöjliga bollarna, en som täcker de stenhårda skotten och en som sätter lagkamraterna i läge. En Ljubomir Vranjes, en Ivan Balic eller en Nikola Karabatic. Det syns lång väg att vi saknar det just nu. Vår Ljubomir, Emmy Hoang, och hennes envisa handledsskada gör oss otroligt sårbara. Det är ren och skär fakta. 

I idrott ingår skador och det gäller även oss tyvärr. Vi ledare har kanske haft en övertro på att någon skulle gå in och ta Emmys roll, men det är väl att begära väl mycket. Det är en grannlaga uppgift att ersätta en sådan supertalang. Nu ber vi till högre makter att Emmys skada inte hindrar henne från spel i USM. Farbror doktorn ska ge sitt utlåtande imorgon, så snälla ni, be en stilla bön.

Idag mot Klagshamn lyckas vi inte riktigt spela som vi vill. Det är på tok för djupa dalar med dåligt spel emellanåt. Hårresande misstag och total avsaknad av det kollektiva spelet. Det finns ljusglimtar och hopp och jag skulle därför vilja lyfta fram dem i all bedrövelse:

Tweeta