Alla satt på bänkarna i omklädningsrummet med benen brett isär och med underarmarna stadigt vilande mot låren. Samtliga huvuden var sänkta i en tung hopplöshet och med ansiktena vända ner mot det hårda och kalla golvet. Tomma blickar försökte borra sig ner i underjorden. Svetten rann och droppade ner på golvet, där de bildade små pölar. 

Det var helt tyst. Ja, så där skrämmande och äckligt tyst, nästan spöklikt. Ingen sa något. Jag kunde bara svagt höra några spelares tunga och ansträngda andetag. Besvikelsen var enorm. Den var så påtaglig att den nästan gick att ta på. Idrotten är brutal och hård och som nu, fruktansvärt skoningslös.

Förutsättningarna var glasklara inför den sista gruppspelsmatchen mot Torslanda. Seger och vi skulle vara klara för Steg 3 i början av januari nästa år. Vilken match det blev!  Ni som inte var där missade onekligen en nagelbitare. Det var ett drama, helt i publikens smak! Jag tror att varje åskådare som fanns på plats i söndags eftermiddag, i den gemytliga Lillekärrshallen i Kärra, förkortade sina liv med några år. Sådana här matcher är inte bra för vare sig hjärta eller hälsa. Idrotten är ändå som bäst vid sådana här tillfällen, oaktat vilket lag som hjärtat klappar för. Det är vinna eller försvinna.

Vi började enormt bra och Linnea bombade sin vana trogen in den ena efter den andra projektilen bakom Torslandas förtvivlade målvakt. Vi ryckte snabbt till oss en ledning med 5-1 och Torslanda tog time-out för att komma i fas. Det är ett gott betyg när motståndarna slänger in time-out kortet. Ett bra tecken i handboll. Sakta men säkert arbetade sig sedan Torslandas duktiga spelare in i matchen, samtidigt som Linneas skytte neutraliserades och mattades av. Plötsligt, och mindre lustigt, låg vi under med 9-7. 

I andra halvleken fortsatte Torslanda att föra matchen och rykte till sig en än större ledning. Jag tror att ställningen vid något tillfälle var 14-11. Vi såg slagna ut. Deras mittnia var grymt duktig och jag trodde då verkligen att våra tjejer skulle vika ner sig. Plötsligt hände något konstigt. Våra tjejer fick energi och luft under vingarna. Med förnyade krafter segade vi oss i kapp. Vi visade en enorm moral i matchens slutskede. Torslandas flickor fick i motsvarande grad två ton grus i sitt maskineri. Plötsligt kände jag hopp.

Jag minns att vi vid något tillfälle i mitten av den andra halvleken fick någon tveksamt utvisad. Vi lät oss dock inte nedslås. Tvärtom. Vi lyfte ut Ellie från målet i anfallen och lyckades tack vare detta vinna den perioden med 2-0. Detta är nya tidevarv i handbollen. Det är ett nytt och modernt sätt att spela handboll. Vi försöker anpassa oss.

När Linnea med full kraft forcerade in 18-17 med 40 sekunder kvar var vi nära Steg 3. Vi var dock bara nära och det skjuter ofta ingen hare. Med blott 20 sekunder kvar av matchen ryckte sig Torslandas högernia loss från Hanna Eks intensiva bevakning och lyckades få in bollen bakom en vilt sprattlande Ellie.

Det våra tjejer inte såg då, och nog inte många andra i den begeistrade publiken, var att Torslanda vid sitt kvitteringsmål spelade med sju utespelare. Torslandas målbur var således tomt och övergivet. Det såg ingen av våra spelare. Trots att jag skrek som en galning lyckades jag inte förmedla detta ut på planen. Åtminstone fanns ingen mottagare som kunde snappa upp mina skrik. Torslandas mål stod öde och tomt i en evighet, åtminstone kändes det så.

Vår sista och desperata forcering resulterade inte och den grymma idrotten visade sig från sin allra bästa eller värsta sida, beroende på vilka glasögon man nyttjar. Vi förlorade även om det blev oavgjort. Tusen tack tjejer för en fantastisk prestation. Ni gjorde en heroisk insats, även om det nu inte räckte ända fram. Nu tar vi nya tag och ser framemot Steg 2 i november.

/Filosoferat av Jonas.