Innan jag la huvudet på kudden sent på lördagskvällen fick jag ett telefonsamtal av Linnea C. Det var inga roliga besked hon hade att komma med. Hon berättade att hon varit på akuten under kvällen med sin skadade tumme. Inga frakturer som väl var, men dessvärre ett skadat och uttänjt ledband och tummen i gips någon vecka. Naturligtvis var spel uteslutet. Med tanke på numerären i vår redan starkt decimerade trupp och med tanke på den betydelse Linnea har för laget, så var det naturligtvis katastrof. Vad är det som händer i vårt lag egentligen med alla skador och sjukdomar? Vem vill oss illa? Det har liksom gått häx i det, men nya tag imorgon, tänkte jag. 

Kanske någon allsmäktig hörde min vädjan om nåd innan jag släckte ”de blå”, då både Sofie (vår duktiga mittsexa) Elin (vår kommande storskytt) hade tillfrisknat från sina förkylningar och anslöt till truppen hyfsat kurerade tidigt på söndagsmorgonen när vi samlades i Höör. Äntligen några glädjande besked tänkte jag.

Anderstorps SK - Trelleborg HBK söndagen den 20:e november

I första matchen denna dag skulle vi ställas mot Anderstorps SK. Ett lag från djupaste Småland som vi aldrig mött och egentligen inte visste ett dugg om. I deras första match på lördagen hade de förlorat stort mot OV Helsingborg och det skulle väl bli en munsbit för oss, tänkte nog både jag och många andra med mig.

OV Helsingborg hade på söndagsförmiddagen programenligt också slagit H65 Höör. Förutsättningarna var således glasklara, om vi lyckades slå Anderstorp, så skulle vi och OV Helsingborg vara klara för Steg 3. Enkel matematik. Nu skulle bara jobbet göras på plan.

Något gnagde ändå i mitt huvud. De negativa tankarna ville inte släppa. Jag hade förvisso sett Anderstorp bli utspelade av OV Helsingborg dagen innan och oron var kanske helt obefogad, eller? 

Nä, Anderstorp är ett duktigt lag och mot OV Helsingborg spelade de, trots förlusten, ett snabbt och rörligt anfallsspel. De förflyttade bollen snabbt och försökte komma till avslut på kanterna. Underskattningen låg där och flinade mot mig runt hörnet och det var som om mina tankar överfördes till tjejerna. Oron spreds som ett virus i luften. Jag fick en olustkänsla och var faktiskt rejält nervös när domarna blåste till spel runt lunchtid.

Matchen var jämn i första halvlek, men hela tiden med ett litet övertag för småländskorna. De spelade precis så bra som jag befarat. Ett rörligt anfallsspel med tre mycket duktiga niometersspelare som ledarna matchade hårt under hela drabbningen. Trion plågade oss i sina anfallsattacker och de sköljde över oss i anfallsvåg efter anfallsvåg. Försvarsspelet fungerade som vanligt mycket bra med pådrivarna Hanna Ek, Mira Landhager och Sofie Mörkeberg som stoppade det mesta.

"Mira Landhager är en stor talang med ett enormt bra skott som hon enligt mig använder vid alldeles för få tillfällen. Hon är också en duktig genombrottsspelare och har således, i kombination med sitt skott, en stor potential att bli en av våra bärande spelare på nio meter. Hon har under lång tid plågats av sin opererade fot, men denna helg var det "gamla Mira" jag såg. Shes back! Det var lätt hennes bästa matcher sedan hon drog på sig den svarta tröjan igen, efter utflykten till Dalhem".

"Mira visade prov på ett uppoffrande slit i försvarslinjen, där hon förhindrade många baklängesmål. Duktiga spelare kan man i princip placera var som helst på banan. Vi fick vid flera tillfällen låta Mira spela mittsexa och hon gjorde det med bravur och med mycket stöd av sin spelintelligens. Mira har en enorm vilja som ibland kan slå över till något negativt. Hon behöver jobba med sitt humör, så att detta inte sätter käppar i hjulet när det blåser motvind och är jobbigt. Bra jobbat Mira!".

Vi lyckades under den första halvleken på ett bra sätt att skärma av kanterna genom ett utmärkt försvarsspel av Hanna Österberg och Emily Stacey, precis som var sagt innan matchen. Allt enligt plan, men ändå fanns den där konstiga och olustiga känslan som fick min mage att ge knorrande ljud ifrån sig. Vi var inte riktigt där och hade krampaktigt svårt i våra anfall utan Linnea C. Det var som att balansera på en skör tråd.

Vi var nere i brygga i slutet av halvleken och jag bara väntade på att Anderstorp skulle rycka ordentligt i målprotokollet. Vi avslutade dock den första halvleken på ett förtroendeingivande sätt. Med två mål, ett av Hanna Yahia och ett av Emily Stacey, lyckades vi kvittera Anderstorps 7-5-ledning och gå till halvtidsvila med ett för oss smickrande och acceptabelt resultat.

När andra halvlek började stod nog skorna kvar i omklädningsrummet. Jag tror våra töser glömde ta med huvudena också. Anderstorp rivstartade i upptakten på den andra halvleken. De ryckte till sig en fyramålsledning ganska snabbt. Elvira reducerade förvisso deras ledning med två fina mål, men sen var det roliga slut. Anderstorp lekte med oss och raset blev totalt. Förnedringen var nära. De virvlade fram i den ena anfallsvågen efter den andra. Aldin försökte med alla möjliga taktiska tänkbara förändringar för att stoppa blödningen. Två linjespelare, Ellie gick med upp i anfallen och vi spelade då med 7 utespelare mot deras 6. Vi tog time-out. Vi bytte mittnior hejvilt. Inget hjälpte.

Vårt niometersspel var paralyserat. Det fanns ingen kraft, ingen som gick för det. Alla stora lag har en spelmotor, en som kliver fram och tar ansvar och banar vägen för de övriga. I det läget skulle jag bara vilja slänga in Emmy Hoang. Hon hade verkligen kunnat förlösa vårt spel. Som vi saknade vår spelmotor denna söndag. Vi fastnade gång efter annan i Anderstorps försvarsmur. Vi tog många konstiga avslut på orimligt avstånd från deras målbur och alla hyfsade skottläge träffade mitt på Anderstorps målvakt.

Det var en sådan dag i söndags. Tyvärr för vår del, gjorde vår genomklappning, att vägen till Steg 3, blev betydligt svårare. Man skulle kunna likna det vid att gå på en slingrig och ojämn stig med branta stup vid sidorna. Minsta felsteg och man är rökt.

Förutsättningarna inför den sista omgången var då följande:

Vi var tvungna att slå OV Helsingborg med nio (9) mål för att vara helt säkra på avancemang till Steg 3. Seger för OV Helsingborg och vår saga var all i USM 2016-17. Om vi vann matchen med färre mål än nio, så var vi tvungna att förlita oss på att H65 Höör skulle slå eller spela oavgjort mot Anderstorp för att vi skulle gå vidare. Om Anderstorp vann sin sista match så skulle således tre lag stå på 4 poäng, och eftersom vi slagit varandra, så skulle vi komma att tvingas räkna målskillnad. Det hade inte varit bra för oss kan jag meddela...

Tabelläget var:

1.       OV Helsingborg  2 2 0 0 39-29 4

2.       Anderstorps SK   2 1 0 1 35-34 2

3.       Trelleborg HBK   2 1 0 1 33-40 2

4.       H65 Höör          2 0 0 2 34-38 0

Anderstorp-Trelleborg HBK 20-12

Matchens lirare: Mira Landhager

/Kåserat av er kåsör (inte kassör)!