I helgen var vi i Sporthallen i Höör och spelade USM Steg 2 för Flickor A. Steg 2 är ”andra chansen” för de som ”torskade” i Steg 1. Ett ganska sympatiskt upplägg kan jag tycka. Den minnesgode kan säkert med skräckblandade känslor erinra sig hur vi, i Göteborg, tidigare i höst, snubblade på målsnöret mot vännerna från Torslanda. Det sved då, men på sikt innebär det förhoppningsvis positiva effekter i form av en utökad erfarenhetsbank och naturligtvis fler matcher.

Totalt 58 lag fick nu en ny chans att ta sig till Steg 3 och av dessa var det drygt hälften som skulle få ansluta till de sedan tidigare kvalificerade skaran lag i Steg 3. Vi var lottade i grupp 14 tillsammans med H65 Höör, OV Helsingborg och Anderstorps SK.

På förhand var det nog en av de svåraste och mest ovissa grupperna. Man kan ju därför i sitt stilla sinne undra hur lottningsprocessen på Svenska Handbollsförbundet egentligen går till, då vi ju dessutom redan i Steg 1 var lottade i en mycket svår grupp. Utan att veta ett dugg om lottnings- och seedningsproceduren, så borde rimligen våra framgångar i förra årets USM speglats i årets lottning, eller?

H65 Höör - Trelleborg HBK lördagen den 19:e november

I den första matchen ställdes vi mot arrangören från Höör. Vi gjorde en mycket bra match och kontrollerade den nästan (återkommer till det) från första sekund, ända tills dess att ”Hesa Fredrik” ljöd 50 minuter senare. Förutsättningarna var väl inte de bästa, då vår trupp just nu är starkt reducerad och skadeskjuten, milt uttryckt. Faktum är att vi endast kunde mönstra 10 spelare i laguppställningen, till följd av akuta sjukdomar och segdragna skador. Det känns otroligt märkligt, med tanke på att vi är 24 spelare i truppen, där förvisso fyra av dem är födda 1999 och ju inte får vara med i USM. Nu är det som det är och vi måste förhålla oss till faktum och anpassa oss efter situationen. Större lag än Trelleborg HBK:s Flickor A drabbas ju faktiskt av skador och andra spelare i truppen som normalt inte spelar i förstalinan, har nu världens möjlighet att ta den så hett efterlängtade chansen.

Vi var som jag tidigare berättade i förarsätet under hela matchen. Höör hotade egentligen oss aldrig på allvar, utan vi ledde med ett par mål hela matchen. Som vanligt visade vi upp ett formidabelt försvarsarbete signerat ”Hanna Ek”. Hon tillsammans med Mira Landhager och Linnea Carlström bildade en nästintill ogenomtränglig vägg framför Ellie. Tjejerna spelar hårt och tufft, men inte på något sätt över gränsen. Bara så där lagom skräckinjagande. Jag har sagt det tidigare och det tål att upprepas, handbollsmatcher vinner man i försvaret.

Det är kul att konstatera och absolut värt att notera, att åtta av våra totalt 10 spelare noterade sig i målprotokollet. Linnea stänkte som vanligt in ett halvdussin, medan de andra tjejerna inte var långt efter och delade "systerligt" på de 15 andra målen.

"Alla älskar en kämpe och fighter. Sådana behövs i alla lag för att nå resultat. Ledartrojkan är otroligt stolta över Emily Staceys insats i denna match, men även i turneringen som helhet. Emily är en tjej som ALDRIG (no way!) viker ner sig, hur ont hon än har och hur illa hon än mår. Ni som var i Höör i lördags vet vad jag talar om. Emily fick den ena smällen efter den andra, men reste sig upp på tio varje gång. Hon vägrade ge upp och kanske återhämta sig en stund på bänken hos oss ledare. Emily fortsatte istället oförtrutet att stappla sig fram längs sin kant likt jordens fyllebult, trots svåra smärtor i både rygg och med svullna fingrar. Vem älskar inte en sådan spelare och en sådan inställning?! ".

"Nu är Emily också faktiskt mer än en tjej med en grym inställning och det tål att poängteras. Faktum är att hon är en otroligt duktig handbollsspelare. Kombinationen tilltalar mig. Emilys position som höger 6:a är inte heller som bekant enkel att hantera för högerhänta personer. Vinkeln blir ju ofta mindre bra. För Emily ser dock allt enkelt ut när hon stänker in den ena efter den andra bollen. Följdriktigt och välförtjänt valdes också Emily till vår bästa spelare. Grattis Emily!".

Upplösningen av matchen blev dock otroligt raffinerad. Vad som egentligen hände är obegripligt för mig, men otroligt charmfullt ur ett åskådarperspektiv (eller?!). Det finns en känd fras som lyder: ”It ain`t over until the fat lady sings!” (ungefär: Det är inte över förrän hesa Fredrik skriker).

När det var blott två minuter kvar av matchen smällde Linnea C in 21-17 i vår favör. Matchen var klar och punkterad. Vi hade vunnit, trodde nog alla och så även vi. Höör hade dock andra planer och tog en sista time-out. 

De smällde sedan snabbt in 21-18. De stressade oss direkt vid vårt påföljande avkast och gick ut och spelade man mot man. Vi kunde inte hantera detta, utan slarvade bort bollen direkt. Plötsligt var det 21-19 och det fanns fortfarande gott om tid för Höör att kvittera. Stress och anspänning ökade betydligt oss våra flickor.

Ännu än gång gick vi i fällan. I stället för att söka upp en spelare och få ett frikast, tappade vi bollen. Höör snappade upp den och reducerade ånyo från sin högerkant. När Ellie plockade ut bollen ur nätmaskorna var det knappt 15 sekunder kvar av matchen. Hon gjorde vad hon kunde för att få tiden att gå. Hon maskade så tydligt att hon genomskådades av domarna som då stoppade tiden. Med bara sju sekunder kvar, slängde vi ner bollen mot Höörs mål och samtliga med hjärtat i HBK kunde andas ut. Vilken pärs!

Jag hoppas innerligt att samtliga dra lärdom av det som hände i slutet på matchen. Detta måste vi träna på och att prata om. Hur vi ska agera i sådana situationer och vad vi INTE ska göra. Som sagt, en otroligt nyttig erfarenhet. Tack Höör!

H65 Höör-Trelleborg HBK 20-21

Matchens lirare: Emily Stacey

/Från hjärtat nedplitat av er kåsör.